Jag skrev lite om det igår, men det är ett par stycken som har frågat om vad för tvångstankar jag har så här kommer inlägget igen! :)

Ja, jag nämnde tidigare att jag lider av tvångstankar eller OCD som det så fint heter :) Så jag tänkte skriva lite om hur det är att leva med det osv..
Så länge jag kan minnas har jag haft något som kallas räknetvång, alltså att jag ränkar t.ex streck på marken, hur många gånger någon gör en upprepande sak och så..
Men det är ju inget som hindrat mig i mitt liv..
Men så förra året började jag få allt fler tvångstankar, det vanligaste "tvättvånget" alltså tvätta händerna hela tiden, bakterieskräck och skräck för att bli förgiftad eller påverkad..
Jag kunde tillslut inte gå utanför dörren när det blev mörkt (allt tvång blev värre på kvällen) Detta gjorde ju att jag inte kunde jobba kvar på mitt jobb som jag hade i ett gatukök utanför Malmö, då jag fick pendla med tåg varje dag. Och ibland även på kvällarna.
Så jag blev ju i stort sett isolerad i vår lägenhet..
Fasade för de gånger vi blev bortbjudna eftersom att jag inte kunde äta normalt, och att äta hos ngn annan eller ute var det inte tal om!
Jag blev fruktansvärt deprimerad, har inte mått så dåligt på många år.
Eftersom att jag inte åt ordentligt så fick jag ju för lite näring och det gjorde ju det hela bara värre..
Jag kunde inte äta själv och speciellt inte på kvällen när det blev mörkt, detta innebar att jag åt middag med min sambo vid 16 tiden innan han skulle jobba, sen kunde jag inte äta något under hela kvällen, även om jag var hungrig så jag mådde illa..
Jag var ÖVERTYGAD om att någon antingen i affären eller här hemma lagt något i maten.
Och detta innebar att jag hade svårt för att vara själv..
Jag blev ju yr och så av närings och vattenbristen, och där späddes ju tanken på förgiftning på ännu mer..
Och eftersom att Ralle jobbar heltid på biografen här så innebär det många kvällar och långa dagar ensam för mig..
Jag hade ju Åse, men eftersom att mina tvångstankar höll mig inne så kunde jag ju inte gå till henne och få sällskap.
Så jag fick snällt sitta hemma själv, hungrig och törstig och fruktansvärt ensam..
Jag minns att jag en fredag ringde min pappa och storgrät för att Ralle skulle jobba lördagen efter hela dagen och hela kvällen..
Och detta för mig innebar ingen mat och inget vatten på hela dagen! Så jag fick komma ner till honom och han lovade att han skulle köra mig hem sen på kvällen.. (Pappa bor 10 mil här ifrån) Men jag fick ta tåget ner.. Usch.. Jag minns än idag hur det kändes..
Jag var ju övertygad om att ifall någon i min närhet var påverkad av något så skulle det "hoppa över på mig".
Jag vet.. Det låter sjukt.. Och det är det också!
Varje steg jag tog, allt jag gjorde styrdes av de förbannade tvångstankarna..
Tänk dig själv.. Din största skräck.. Hjärtat börjar banka allt hårdare och du känner hur paniken växer och svetten börjar tränga igenom huden..
Så kände jag varje gång jag gick utanför dörren och varje gång jag skulle äta..
Jag inbillade mig att det var ok om jag bara åt liiiite liiiite (för då fick jag ju inte i mig så mkt gift) så jag gick ju ner i vikt och vägde tillslut 50-51 kilo och såg tydligen ut som fan.. Helt urholkad och insjunken.. Jag såg helt enkelt sjuk ut..
Jag hade tidigare fått kontakt med en beteendepsykolog (?) som har specialiserat sig på just OCD i Lund men eftersom att tvångstankarna hindrade mig från att åka någonstans så ringde jag och avbokade alla våra möten.. Tills en dag då hon ringde mig och sa "Louise, om du ska få någon hjälp så gäller det ju att du kommer ner hit... För både du och jag blir less på att boka och avboka våra möten" (Som dessutom kostade pengar fast jag inte gick dit, eftersom att man måste avboka ett dygn innan..)
Så jag tog min sambo under armen och tvingade mig själv att sätta mig på tåget, jag satt på helspänn hela vägen ner..
Rörde inte en fena.. När vi väl kom till psykologen så fick jag förklara mina tvånkstankar och så..
Och hon sa att det är väldigt liten chans att man blir helt fri ifrån de om det har gått så pass långt som det hade gjort för mig.
Det första hon sa till mig var att trotsa dina tvångstankar fast det känns jobbigt.. För det gör det, tro mig!
Gå ut och handla när det är mörkt ät nånting när det är mörkt och du är själv..
Hon tyckte att det var perfekt att det gick mot mörkade tider då och Ralle skulle jobba mycket, för då hade jag ju all möjlighet att trotsa mina tvångstankar.
Och jag började lite och lite.. I början var det ju som sagt dödsångest..
Men det blev faktiskt lättare när jag insåg att jag inte var förgiftad..
Obehagskänslan satt i ett bra tag efter att jag hade gjort något som jag inte tyckte om..
Men efter ett par försök så blev även de lättare..
Jag träffade min psykolog en gång i veckan under ca en månads tid..
Och för varje gång jag kom dit så hade jag lyckats med nånting..
Det var en oerhörd lättnad.. Min ångest och min nedstämdhet började sakta men säkert försvinna..
Men samtidigt så dök det upp nya tvångstankar som jag fick brottas med för att de inte skulle blomma ut igen..
Och så får jag nu leva resten av mitt liv.. Brottas med tankar som försöker trassla till det för mig igen.. Visst har jag fortfarande några av de "gamla" tvången kvar.. Men inte alls så som det har varit..
Och det tackar jag mig själv, min sambo och mina vänner som stått ut med mig och min underbara psykolog för! Jag hoppas att du som har undrat har fått svar på dina frågor! Annars får du gärna kontakta mig.
Hoppas att du lever ett "normalt liv" och slipper såna tankar och depressioner och annat mög :)